1. Min första fobia eller rädsla jag här är spindlar!!!! Dont like them at ALL!!! och dom som räddar mig ifrån dom är instantly mina hjältar!!! Jag kallar även krabbor för vattenspindlar - jag menar - har du sett en King Crab och INTE tänkt att det är ju en spindel helt klart - bara under vattnet!! Ser du mig på en spindelutställning så kommer du se mig med armarna tight runt mig och orolig blick som söker runt i rummet för "överraskningar". Spindlar - Noooooooooo!!!!

2. En annan fobi jag har är HÖGA HÖJDER!! Jo, jag var första tjejen i vår grupp upp över svängda klätterväggen, men det var inomhus, inga vindar, och mkt kontrollerat. Ställ mig på en balkong i New York 45 våningar upp och min inre röst viskar högre och högre:" Jump!" "JUMP!" Var likadant i Utah - en av sittliftarna hade inget att lyfta ner framför sig utan man bara satt där. Då fick man hålla tag i ryggstödet för det var ju ett YPPERLIGT tillfälle att "HOPPA" med skidor och allt. Nej...höjder är inte för mig. Speciellt när jag kan titta på tån på min sko och fortsätta ett par hundra meter rätt ner -AAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaahhh!!!
3. Claustrofobi. Yuck! Tror det kommer mycket av mina kära kusiner, Tony och Thomas, när jag var liten som tyckte det var mycket roligt att låsa in mig i små utrymmen eller lägga sig på en med ett tjockt täcken. - men jag kan ju ha fel;). Sätt mig i en bil och lås fönstren och dörrarna utan att låta mig veta var lås upp knappen är och jag får början till panik. Slut ögonen och andas långsamt. En hiss som har för mycket passagerare. När alla ställer sig upp på flyget och väntar trots att dörrarna inte öppnats i fronten - instängda känslan - Andas, ANDAS!! Även en ring som jag inte kan få av kan ge mig liknande ångest.
4. Övergivenhet. Jag vet inte riktigt vart totala summan kommer ifrån, men jag vet att inne i mig finns alltid känslan att jag inte är värd att kämpa för. Min far kämpade inte för att ändra sitt liv så vi kunda vara en fortsatt familj. Mina föräldrars kärlek har varit väldigt "conditional" i mina ögon. En dag bäst i världen och livet är fest, nästa är man ingen - värre är smutsen i rännstenen - och lojalitet finns inte alls mot mig som barn. Men i rollen som mamma, med ett ex som inte kan sluta "straffa" mig för att det inte fungerade i vårt turbolenta äktenskap, så vet jag att jag alltid måste kämpa för mina barn, men jag vet inte alltid om mina barn tycker det är värt det. Vi flyttade ofta i min uppväxt och vänner kom och gick mycket. Jag avundas dom som "bott på samma gata hela vårt liv". Det präglar nog mina försök till förhållanden också - jag springer så fort det verkar som det inte kommer funka för jag vill inte bli påmind om att ingen vill kämpa för att ha mig i sitt liv. Det är en av mina fobier jag jobbar aktivt på att förbättra:).